Under fikat på en av våra danskvällar diskuterades huruvida vi skulle delta i årets Dansens dag. Vi visste att kommunen, i samarbete med Dans i Nord, hade engagerat en koreograf för ändamålet.
Vi hade precis avslutat årets revy, och personligen kände jag inte direkt den där entusiasmen för projektet, men vi bestämde alla fall att delta. Det ångrade vi verkligen inte. Mikael Strid, koreografen, visade sig vara en underbar människa. Förutom att han var en duktig dansare och instruktör, hade han andra kvalifikationer. Ödmjuk, vänlig, lyssnande, glad och egenskapen av positivt tänkande, - det här blir jättebra, men om du gör så här, och så visade Mikael en liten huvudvridning, en arm i luften, ett danssteg, - så blir ändå bättre.
Men nu till dansen, Jiellivárre vettu, som inte har någon översättning, men jag skulle vilja säga Gällivare - förstår du väl!
Mikael hade sammansatt dansen så att alla dansföreningarna, 8 stycken och totalt ett 80-tal dansare, fick göra vad de var duktiga på, och med Mikaels vägledning och instruktioner, blev det en fantastisk resa. Det som också gör arrangemanget roligt för oss dansare, är att vi dansade tillsammans, och i många danser är flera föreningar på dansgolvet samtidigt och gör dansen.
Ljussättningen sköttes av ett annat proffs, Maria Roos Palmklint, utbildad ljusdesigner, och ett bra ljus förhöjer kvaliteten på föreställningen.Dansen inleds med ett begravningståg där Jim Niva som död bärs in genom foajén upp på scenen där Gun Olausson sitter med ryggen mot publiken. Gun väcker upp honom och de genomför en jättefin dans. Sedan fortsätter historien. Robin Waara och Sofie Ståhl, tillsammans med Revival Project och Gellmalaget, här Ingrid Johansson, Kurt Lindström, Lovisa Eriksson och Kent Mickelsson, dansar en härlig tangovariant till härlig tangomusik. Robin och Sofie är mycket duktiga dansare, och de genomför ett mycket vackert och sensuellt solonummer. Hela detta dansnummer avslutas med att barnen från Kulturskolan ålar sig fram mellan Guns och Jims ben symboliserande en födsel. Gällivare föddes. Mycket vackert.
Och så fortsatte det, härliga dansnummer som symboliserade händelser i Gällivare. Vad sägs om en pjäxdans, en sparkdans och en skiddans, typiska händelser i Gällivare. Gellmalaget deltar även i "Snöfall på Dundret", där alla grupperna deltog, "Gruvan och Väsen" och avslutningsdansen "Applådtack". Till den dansen, med balkanmusik, dansar alla ut på scenen på ett fiffigt sätt med Gellmalaget i täten. Åtta steg åt ena hållet, fyra steg runt, två steg tack och två steg bakåt. Sedan samma mönster åt andra hållet. På så sätt skrider alla dansare fram på scenen samtidigt som man rör sig bakåt tills alla har kommit in på scenen.
Gruvan är ingen dans direkt, men vi fick göra det vi gillar, nämligen fika. Vi sitter och dricker kaffe, då Hanna Hövenmark från Revival Project symboliserande ett Väsen, ålar sig ut på scenen. Hon framför ett fascinerande solonummer. Lovisa Eriksson reser sig efter en stund från fikat, går fram till henne och försöker trycka ner henne. Hanna ålar sig dansande ur Lovisas grepp, men till slut lyckas Lovisa pressa ner henne på golvet. Den dansen griper tag i en på ett djupt sätt.
Programmet framfördes två gånger den 29 april på Blå Forell inför så gott som fulla salonger.
"Jiellevarre Vettu" uppfördes även i november 2010, då hela ensemblen åkte med buss till Luleå för att uppföra det hela i "Lärkis", dvs gamla Hermelinsskolan. En bra föreställning tål en repris! / LBE