Lördagen den 30 maj gick Kulltåget från Dalarna till Stockholm för nionde året. Det är dräktentusiaster i Dalarna som skrudar sig och tar tåget till huvudstan, som en stor gemensam dräktmanifestation.
På Centralen möter alla andra som vill upp, klädda i dräkt, och så tågar vi tillsammans till en plats för gemensam fotografering. Det var första gången jag deltog, och det var tack vare en danskompis från andra danssammanhang, Lisa, som hade bjudit in mig.
Det var fantastiskt roligt att se alla olika dräkter, från Dalarna, andra landskap och andra länder. Så mycket att beundra och berömma, fråga om, svara på andras frågor om det jag själv bar. En alldeles särskilt energi. Så glad och vänlig stämning.
Inte mindre än 213 personer i dräkt klev av på Centralen och där var vi ytterligare 140 som väntade, så uppåt 360 personer trängde ihop sig på trappan till Konserthuset när det skulle tas ett gruppfoto.
Då hade vi tågat från Centralen längs Vasagatan och sedan Kungsgatan upp. Det pratades dräkt och annat, och Lisa och jag hade en hel del att uppdatera varandra om kring dans, människor och privatliv.
Redan på Centralen hade jag hejat på ett par söderringare. Hoppas vi kan bli fler från Appell nästa år.
Efter gruppfotograferingen gör var och en vad man vill, dalkullorna hade program med lunch, fika och museer. Jag tog mig hem på lite omvägar på grund av Stockholm Marathon.
Det blev mycket att smälta, faktiskt. Jag träffade en 24-årig deltagare som också bar Skedevidräkt. Vi verkade vara de enda. Det visade sig att hon bor inte långt från huset där min mamma är född, i Åby, Norrköping.
Lisa, med rötter i Tornedalen, hamnade i ett samtal med en kvinna som bar den gröna Tornedalsdräkten. Den hade hon skaffat genom en släkting och arbetat vidare med. Jag hörde om släktforskning, gårdar och meänkieli. Lisas dräkt är från finska Tornedalen, hennes mormors dräkt.
Ja, det börjar med dräkter men handlar om mer. Ens historia.
Innan jag gav mig av hem talade jag med en kvinna i Rättviksdräkt och hennes dotter. Jag fick se skillnaden på högtids- och vardagshalskläde och granska gråhättan på nära håll. Och hon studerade tambursömmen på min bindmössa, som jag sällan använder när vi dansar. Och min sjal med tyllbroderi, som inte brukar få följa med så ofta heller. Hon verkade ha stenkoll på norra Östergötland, även senaste nytt på dräktfronten.
När jag berättade om FDS Appell ville hon rekommendera oss Stumsnäs bystugedans den 27 juni, en del av stämmoveckan vid Siljan.
Så glad att jag har varit med om detta, på hemmaplan i Stockholm.