I månadsskiftet januari–februari hade vi ett par fina tillfällen att lära oss nya danser och tillägna oss en ny repertoar.
Folkdansringen Stockholm arrangerade terminens Uppstartsdans för alla folkdanslags medlemmar den 29 januari, och det hölls en dansledarkurs, också arrangerad av distriktet, Danser för få par, den 8 februari.
Birgit och Helena deltog på båda. Det var intensivt och lärorikt.
På kursen den 8 februari hade vi både teori och aktiv dans. Efteråt kändes det som om vi hade dansat hela dagen, men det kanske inte blev mer än tio olika danser ändå. De var nya för många deltagare (inte minst för mig) så det fordrades instruktioner också.
Det gick jättebra och vi hade kul på golvet, och med oss hem fick vi kompendier med dansbeskrivningar, noter, förslag för uppställningar anpassade efter färre par, och annat matnyttigt.
För man glömmer ju fortare än vad man tror.
Temat för kursen var alltså danser som passar att ha vid uppvisningar, men förstås också vid vanliga träningar, och som fungerar för bara tre–fyra par, eller kanske några till.
Lämpliga danser vi gjorde och som var nya för mig var Engelska från Sörbyn (utanför Boden), Väva vadmal från Frändefors, Treparsdans från Södertörn och Tretur från Strandvik (som vi gjorde på Appell den 24 februari). Bland andra.
Danser som inte finns i Gröna boken fick vi ordentliga beskrivningar till. En av dem, Picking up sticks (ur Payforddanser), som vi också dansade, föranledde lite diskussion om musik och olika varinter som ska passa till dansen.
Men kursdagen startade mer teoretiskt, där vi gick igenom en rad danser ur Gröna boken, och fick tips på hur traditionella åttaparsuppställningar kan anpassas till färre, med och utan anpassningar av musiken.
Det gällde uppställningar i fyrkant, i ring, på linjer, och i fler former.
Det finns så många danser, och med en bra lista kan man ju säga att man har tagit första steget. Det här materialet delades ut till oss på kursen.
Genomgången var mycket klargörande och ledde till intressanta inspel om Gröna boken, om troheten mot vad som står där, eller har anpassats och kanske blivit en egen tradition i ett folkdanslag.
Deltagarna var överens om att de traditionella uppställningsdanserna behöver anpassas för att bli intressanta för en publik. Och att kvinnor eller män kan dansa vilken roll som helst i paret på uppvisningar.
Vi var 13 deltagare (varav fyra från Söderringen och en från Nynäs, våra ”kompislag”).
Kursledare var Inga, Lena och Marie från distriktets dans- och musiksektion, och spelman Ian stod för musiken på fiol. (Det är Ian och Marie i mitten av bilden ovan.)
Tio dagar före kursen hade vi, Birgit och jag, varit på en fartfylld danskväll, distriktets Uppstartsdans, som den här vintern hölls hos Täby folkdansgille på kursgården Kvarntorp. Den överträffade alla förväntningar.
Vi kom i god tid. Det skulle börja med gillesdanser 18:30 och sedan övergå till folkdanser 19:30–21:00.
I salen pågick då Motionsdans, som Täby har varje vecka, och vi välkomnades upp på golvet direkt som deltagare i denna, med familjehambo och annat.
Så vi var ordentligt uppvärmda när den riktiga Uppstartsdansen började. Sedan följde 2,5 timmars dans utan annan paus än för en kort vätskepåfyllning.
Redan i december skickades inbjudan till Uppstartsdansen ut med distriktsmejlet. Att det fanns en danslista med hade jag glömt, men det gick ändå bra. Danserna Ankan och Gammelvals från Tammerfors var helt nya för mig.
Bland gillesdanserna fanns Kalmarpolka (som vi hade på Appell den 3 februari). Uppåt tio danser, de flesta kända för oss appellare, hanns med innan dansledarna gick över till det program som hade skickats ut i förväg. Det blev ytterligare 13 danser ur det planerade programmet om jag mindes rätt efteråt.
De fordrade lite instruktioner och förklaringar av turer, men i princip gick det undan hela tiden.
Hörnstolpardansen var väl den som var minst känd hos de församlade och fordrade en mer utförlig instruktion. Birgit och jag hade då hamnat i samma uppställning och det kändes onekligen trevligt att koll på turerna i just den, och att få dansa den som rent nöje. (Hörnstolpardansen har vi kört flitigt på Appell både i år och i höstas.)
Efter Västgötapolska, Göteborgsvarianten, sattes det punkt med en enkel familjevals, och tiden var ute.
Fantastiskt att man får sådan energi och både får njuta av och som deltagare kan bidra till en sådan kväll.
Vi var drygt 60 som dansade, från 18 olika folkdanslag. Utöver Birgit och jag deltog appellarna Anders och Stina (och ytterligare en örjansringare och fem från Nynäs, ”kompislagen”).
Orkestern var 13 personer stark, det spelade nog stor roll för kvällen och för all dansglädje på golvet.