- En nyfödd åldring
Det hela började år 1980. Det var det året som Thomas Andersson och Kicki Djärv reste runt i Västerbotten och södra Lappland för att intervjua gamla människor om vad de dansade när de var unga. Thomas hade varit ute själv en sväng år 1978 för att samla in låtmaterial från Västerbotten och södra Lappland, och under den resan stötte han ideligen på folk som började tala om dansen. Här fanns mer arbete att uträtta, det märktes tydligt, så Thomas kontaktade Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur som skakade fram pengar så att det skulle räcka till två månadslöner, resor och boende. Med sig på resan fick Thomas danspedagogen Kicki Djärv.
Den svarta boken
De mötte en rad gamla människor som villigt och glatt berättade om sin ungdoms danser: kadriljer, småsprintar, polketter, och så polskor. Tyvärr är det ju så när man blir gammal att kroppen inte är riktigt lika snabb som sinnet, och det var inte många av de gamla som kunde visa hur danserna hade gått till. Men berätta kunde de. Alla deras vittnesmål skrev Kicki ned i en svart liten bok, som hon tog hem och lade på en hylla. Exakt vad som var tänkt att ske med den här boken efter att den fyllts med dansbeskrivningar har jag inte riktigt fått klart för mig, men jag vet vad som hände med den, nämligen ingenting.
Avskuren från traditionen
Det här med att vara mån om traditionen är något jag själv i allra högsta grad kan relatera till. Jag är född i en minimal by i Gästrikland, men har levt nästan hela mitt liv i Stockholm, avskuren från allt vad folklig tradition heter. Dialekter, t ex, har alltid fascinerat mig, särskilt de som skiljer sig så mycket från svenskan att de nästan är ett eget språk. Sådant finner man inte mycket av i Stockholm, och det är väl därför jag som folkmusiker och nyinflyttad Västerbottning helhjärtat kastade mig in i den Västerbottniska musiktraditionen. Och ungefär ett och ett halv år efter att jag flyttat hit hände något spännande!
Inga polskor i inlandet
Sommaren 2002 började Thomas Andersson och Daniel Pettersson diskutera det här med polskan i Västerbotten. Det var synd, tyckte de, att det fanns så många tillfällen till dans med ett bra utbud av olika danser, men när man började spela polska gick folk av dansgolven. Möjligen såg det annorlunda ut i Umeå, men i Skellefteå och inlandet var det inget vidare på polskefronten. Daniel och jag hade gjort ett flertal resor till Lycksele, Vilhelmina och Dorotea i förhoppning om att få dansa till de snygga inlandspolskorna, men där såg spelmännen bara frågande ut när man började prata polska. Ja, där fanns ju Sören Johansson som spelade fantastiskt vackra polskor, men vi hörde honom aldrig spela dem till dans.
Rekonstruerade polskor
På 1970-talet förekom en del rekonstruktionsprojekt för polskor i olika delar av landet. Mest kända är kanske Henry Sjöberg och den sörmländska slängpolskan, och Leif och Inger Stinnerbom som rekonstruerade två värmlandspolskor. Dessa polskor är numera så fast rotade i den svenska musiktraditionen att få känner till att de har varit lika illa ute som den Västerbottniska slängpolskan. Med detta för ögonen började Thomas och Daniel diskutera om man inte skulle kunna få liv i en västerbottnisk polskevariant. Sagt och gjort, de plockade ihop en liten arbetsgrupp och satte igång.
Polskeprojektet i Umeå
Vi var en grupp om 5-10 personer som träffades en gång i månaden. Vi dansade, lyssnade på musiken, läste i dansuppteckningarna, försökte pussla ihop musikens sväng med beskrivningarna av dansen och Kickis minnesbilder av de gamlas demonstrationer. Till en början upplevde vi projektet lite som att öppna Tutanchamons grav, vi väntade oss på något sätt att när dimslöjorna skingrades skulle det stå fullständigt, eller åtminstone ganska klart för oss hur den här dansen hade gått till. Innerst inne visste vi väl att det aldrig kunde bli så, men nog hade det varit bekvämt! Nu fick vi sitta i timtal och diskutera minimala detaljer i steg och sväng, detaljer som hur små de än var hade en avgörande betydelse för polskans utsende. Sannolikt var man inte riktigt lika noggrann förr rörande hur en polska från ett visst område skulle se ut. Både dansgolven och skorna var grova, och man tog sig nog runt på det sätt man fann bäst. I Kickis dansbeskrivningar varierade steget stundom kraftigt från sagesman till sagesman, och det var inte bara lätt att finna det som var gemensamt för dem alla. Slängpolska fick den heta för att det helt enkelt var det vanligaste namn våra äldre sagesmän uppgav på polskan (andra var t ex gammsläng och tretrampspolska), och Västerbotten för att det av många, speciellt i spelmanskretsar, uppfattas som ett samlingsnamn för Västerbotten och södra Lappland.
Världspremiär
I februari 2004, ett och ett halvt år senare är vårt arbete färdigt. Vi säger inte att polskan i hela Västerbotten och södra Lappland har sett ut exakt på det sätt som vi dansar den, men det är högst troligt att det på många håll i det här området har dansats en polska som har mycket stora likheter med vår. Premiären var på Umeå Folkmusikfestival 2004, med en workshop och en kort presentation vid två tillfällen. Vi hoppas att västerbottningarna, såväl som folk från övriga delar av landet, ska ta till sig den här polskan och börja dansa den. Dansen i sig är nu färdig (om man nu någonsin kan kalla en dans "färdig"), men levande blir den aldrig om den inte dansas.
Alexandra De Paoli
isdimma@hotmail.com
Arbetsgruppen bestod av:
Daniel Pettersson, spelman och konstnärlig ledare; Alexandra De Paoli, sångare, dansare och administrativ ledare; Mats Wennström, danspedagog; Pia Lundblad, danspedagog; Kicki djärv, danspedagog; Thomas Andersson, spelman; Maria Eklund, spelman och dansare; Py Kollberg, dansare; Veronica Grahn, dansare; Staffan Lundmark, spelman.